Jag har fått en ny vän. En granne jag sett på håll, en man som tar plats på jorden. Stor, lång, burdus och med en brytning som inte liknar min göteborgs-småländska.
Vi tog en promenad över ängen med våra hundar, han med sin amstaff Stari, som har gula ögon och ett ganska skräckinjagande yttre, jag med mina fördomar och min lilla vita tussiga nallebjörnsgosehund Doris. Vi pratade om våra liv och varför min lilla mjuka hund är så arg och rädd för hans stabila, fina och snälla så kallade kamphund. Innan vi skiljdes åt sa han: ”I morgon när vi ses tar jag med godis till Doris så hon också förstår att jag är snäll.”
Luften är kall och krispig träden står i full prakt med färgssprakande lövverk, höst när den är som bäst. Jag huttrar lite och tänker på vad jag just lärt mig, igen. Med en återigen nyvunnen insikt om att aldrig döma någon utifrån det yttre möter jag dagen med en go känsla i magen, och med tacksägelsedagen i färskt minne är jag så tacksam för tidiga hundpromenader.
Ulrika Jälmsjö